Bloggen har flyttat. Den ligger nu på samma ställe som hemsidan vilket underlättar bloggandet. Vill du följa med på min resa genom livet så får du gå till nya bloggen
Krambjörnarna och jag
Vad jag skall göra med denna sida har jag inte riktigt bestämt, den har sina för och nackdelar. Kanske använder jag den bara till valpuppdateringar, filmer och annat. Det får jag fundera över i vintermörkret =)
augusti 15, 2012
februari 21, 2012
Uppfödarens ansvar och skyldigheter
Bloggandet går det lite si och så med, som dom allra flesta märkt bloggar jag mest när jag har något på hjärtat som måste ut. Det har jag ju i och för sig ofta även om inte allt hamnar i bloggen. I de flesta fallen beror det ju på just tidsbrist. Jag grubblar på saker när jag håller på med hundarna, mockar, städar etc. Men när jag väl får tid att sitta ner så orkar jag inte blogga även om jag hade planerat att skriva några rader.
Nåväl, de sista dagarna har jag i alla fall fått anledning till att verkligen grubbla över det här med hunduppfödning. Vad är det för olika behov som driver oss och vad är det för upplevelser vi bär med oss som styr våra val i vårt intresse, med vilken rätt anser vissa av oss sig ha kunskap o rättigheter att styra över liv och död. Ja jo det tvingas man ju till i många situationer men hur långt får det gå. liksom?
Blir ärligt talat uppgiven över hur en del uppfödares väljer att hantera situationer inom sin uppfödning. Och som sagt de senaste dygnen har jag matats så full av andras udda åsikter att jag formligen bubblar över. Jag har lärt mig lite också förstås på vägen, men i en del fall känns det som att jag gärna hade varit utan den kunskapen =/ Jag har t ex lärt mig att det finns ett engelskt ord som heter "culling", vilket på engelska har betydelsen utplockning, utsortering.
Betydelsen blir också korrekt i detta sammanhang då ordet används för att beskriva metoden att avliva friska men oönskade valpar i en kull.
Det kan jag säga ärligt och direkt, det skulle jag INTE klara av, och många med mig i denna diskussion blev näst intill häcklade av en liten grupp uppfödare som ville kraftfullt påtala vår syn på avel som lite "dullduttig", det är däremot ett eget påhittat ord, i betydelsen att vi såg världen i rosenskimmer och inte klarade av att se till kalla fakta.
Hur som helst, detta gällde inte bara culling, utan även synen på inavel/utavel, sättet att ha hundarna, hur många hundar man hade etc. Eftersom jag inte har tid att bena ut allt och inte har lust att skriva en hel bok så tänker jag i detta första blogginlägg hålla mig till termen culling och fortsätta med varje del i de diskussioner som jag klokt nog drog mig ur med insikten att det var en meningslös diskussion för mig.
Flera personer sade liksom jag, nej, det är uteslutet. Resultatet blev i princip att hade man inte tvingats göra detta vedervärdiga skulle man inte uttala sig.
En person gick till och med så långt att han hävdade att det vore bättre för raser med små populationer att ta bort alla valpar utom tre i varje kull och hellre ha minst 4 kullar per år. Vid en direkt fråga om han därmed menade att man skulle avliva 20-30 valpar per år i raser som fick större kullar blev svaret ett tveklöst ja.
Nåväl om jag nu skall försöka hålla ihop det här för att ni som läser detta skall orka följa med i mina tankegångar så blir summan av kardemumman att ett antal uppfödare i varje kull avlivar ett större eller mindre antal valpar. Skälen var flera och i en del fall kan jag möjligen acceptera skälet, flera andra skäl anser jag helt förkastliga.
Någon talade om förstföderskan som fått 18 valpar, några påtalade att det blir för jobbigt med tiken med 8 valpar och uppåt, någon att tiken inte vill veta av valparna om de blir för många, några att mjölken o spenarna inte räckte till så att man skulle tvingas stödmata valparna. Och detta förfarande är uppenbarligen också helt förkastligt. Dessa personer anser att de valpar som inte överlever helt utan hjälp skall inte leva. Den starkastes överlevnad etc.
I tillägg angavs skälen att det inte fanns någon marknad för alla valpar, inom vissa raser avlivas t ex de flesta hanvalpar. Hur jobbigt det var med många valpar mm mm.
Och ja nu vill jag komma till själv poängen, om man väljer att ta på sig ansvaret att para tiken, då lämnar man inte tiken att klara allt själv.
Så här ser jag det: vi har tagit ifrån hundarna möjligheten att gräva en lämplig lya på det sätt som naturen avgjort som mest lämplig, där tiken inte riskerar att ligga ihjäl valparna, vi har istället bytt ut den mot en olämplig men i våra ögon bättre och framför allt mer hygienisk valplåda med 4 väggar och platt golv.
Det är vår skyldighet att kompensera för dessa brister genom övervakning.
Jag övervakar tik och valpar i stort sett dygnet runt i närapå 3 veckors tid. Det är pissjobbigt, ögonen går i kors och man mår illa av sömnbristen, kroppen värker av alla smålurar av microsömn i diverse underliga sovställningar.
Valplådan skall göras ren, valpar räknas otaliga gånger för att inte tiken skall råka ligga ihjäl någon valp. Och ja det skall villigt erkännas har hänt, bara den förtvivlan man känner då över sin egen bristande övervakning säger mig att jag ALDRIG skulle kunna leva med mig själv om jag medvetet avlivade friska, fullt fungerande valpar.
Utöver detta så kontrollerar man att alla valpar får dia tillräckligt, man stödmatar, jag gör det även om det egentligen inte behövs, för att skona tiken.
Är det många valpar kan man dela dem i två grupper där en grupp får tillägg och en grupp dia, varvid man sedan låter valparna byta plats.
Tiken matas många gånger per dygn, valplådan städas otaliga gånger på grund av tikens blodiga flytningar, tiken själv badas eller i alla fall sköljs rent runt bakdelen, ibland flera ggr per dag beroende på mängden flytningar.
Tiken matas också med rätt stora mängder rått kött eller köttfärs vilket främjar mjölkproduktionen. Det har aldrig orsakat mjölkstockning, juverinflammation eller eklampsi på någon av mina tikar.
Skulle det göra det så tror jag att jag skulle välja att ta en sådan tik ur avel. Klarar de inte att äta tillräckligt kraftig och naturlig mat, ja då är det kanske ingen perfekt avelstik.
I tillägg skulle mina tikar aldrig tröttna på eller överge sina valpar oavsett antal, jag är t o m övertygad om att en del av mina tikar kan räkna valparna och se att alla är med.
Om man som dessa personer anser sig vara tvungna att ta till så drastiska åtgärder för att kunna leva ett vad dom kallar drägligt liv så kanske man skall tänka både en och två och kanske rent av 3 gånger över anledningen till att man faktiskt parar tiken. Varför anser man sig ha rätt att reducera vad naturen menat, och nu menar jag inte sjuka och defekta valpar som självklart skall avlivas snarast av djurskyddsmässiga skäl.
Jag menar, det är ingen som tvingar någon att bli uppfödare, det är ett val man gör, med påföljande konsekvenser man får ta.
Det är absolut ingen dans på rosor, det är heller ingen guldgruva som ger oss lyxsemestrar och annat. Nej, vi är utfattiga i perioder när hundarna kostar mer än de smakar.
Men det vi får igen av allt jobb, kärleken till hundarna, deras 100 %-iga support när helst man behöver det, tillfredsställelsen när någon av hundarna går bra, någon blir sällsynt vacker och faktiskt sorgen och bedrövelsen när något går fel, ja det gör allt jobb värt varenda krona man lägger ner.
Det är en tillfredsställelse som nog inte kan jämföras med något annat, mer än möjligen att ha barn.
Om ni orkat läsa er ända ner hit så välkomnar jag alla eventuella synpunkter och kommentarer nedan =) Vad tycker ni om detta och hur gör ni? Hur påverkas ovan beskrivna förfarande av våra nya djurskyddslagar och förordningar?
Och en annan sak, om man tar bort nyfödda valpar, hur vet man att man gallrar bort de sjuka o svaga, gallrar dom bort hälften så kanske det i själva verket var den hälften som såg bäst ut och hade den bästa genuppsättningen. Om man inte vet att man går vidare på det bästa, vad är då vitsen att föda upp hundarna alls? Bara försäljning?
Nåväl, de sista dagarna har jag i alla fall fått anledning till att verkligen grubbla över det här med hunduppfödning. Vad är det för olika behov som driver oss och vad är det för upplevelser vi bär med oss som styr våra val i vårt intresse, med vilken rätt anser vissa av oss sig ha kunskap o rättigheter att styra över liv och död. Ja jo det tvingas man ju till i många situationer men hur långt får det gå. liksom?
Blir ärligt talat uppgiven över hur en del uppfödares väljer att hantera situationer inom sin uppfödning. Och som sagt de senaste dygnen har jag matats så full av andras udda åsikter att jag formligen bubblar över. Jag har lärt mig lite också förstås på vägen, men i en del fall känns det som att jag gärna hade varit utan den kunskapen =/ Jag har t ex lärt mig att det finns ett engelskt ord som heter "culling", vilket på engelska har betydelsen utplockning, utsortering.
Betydelsen blir också korrekt i detta sammanhang då ordet används för att beskriva metoden att avliva friska men oönskade valpar i en kull.
Det kan jag säga ärligt och direkt, det skulle jag INTE klara av, och många med mig i denna diskussion blev näst intill häcklade av en liten grupp uppfödare som ville kraftfullt påtala vår syn på avel som lite "dullduttig", det är däremot ett eget påhittat ord, i betydelsen att vi såg världen i rosenskimmer och inte klarade av att se till kalla fakta.
Hur som helst, detta gällde inte bara culling, utan även synen på inavel/utavel, sättet att ha hundarna, hur många hundar man hade etc. Eftersom jag inte har tid att bena ut allt och inte har lust att skriva en hel bok så tänker jag i detta första blogginlägg hålla mig till termen culling och fortsätta med varje del i de diskussioner som jag klokt nog drog mig ur med insikten att det var en meningslös diskussion för mig.
Flera personer sade liksom jag, nej, det är uteslutet. Resultatet blev i princip att hade man inte tvingats göra detta vedervärdiga skulle man inte uttala sig.
En person gick till och med så långt att han hävdade att det vore bättre för raser med små populationer att ta bort alla valpar utom tre i varje kull och hellre ha minst 4 kullar per år. Vid en direkt fråga om han därmed menade att man skulle avliva 20-30 valpar per år i raser som fick större kullar blev svaret ett tveklöst ja.
Nåväl om jag nu skall försöka hålla ihop det här för att ni som läser detta skall orka följa med i mina tankegångar så blir summan av kardemumman att ett antal uppfödare i varje kull avlivar ett större eller mindre antal valpar. Skälen var flera och i en del fall kan jag möjligen acceptera skälet, flera andra skäl anser jag helt förkastliga.
Någon talade om förstföderskan som fått 18 valpar, några påtalade att det blir för jobbigt med tiken med 8 valpar och uppåt, någon att tiken inte vill veta av valparna om de blir för många, några att mjölken o spenarna inte räckte till så att man skulle tvingas stödmata valparna. Och detta förfarande är uppenbarligen också helt förkastligt. Dessa personer anser att de valpar som inte överlever helt utan hjälp skall inte leva. Den starkastes överlevnad etc.
I tillägg angavs skälen att det inte fanns någon marknad för alla valpar, inom vissa raser avlivas t ex de flesta hanvalpar. Hur jobbigt det var med många valpar mm mm.
Och ja nu vill jag komma till själv poängen, om man väljer att ta på sig ansvaret att para tiken, då lämnar man inte tiken att klara allt själv.
Så här ser jag det: vi har tagit ifrån hundarna möjligheten att gräva en lämplig lya på det sätt som naturen avgjort som mest lämplig, där tiken inte riskerar att ligga ihjäl valparna, vi har istället bytt ut den mot en olämplig men i våra ögon bättre och framför allt mer hygienisk valplåda med 4 väggar och platt golv.
Det är vår skyldighet att kompensera för dessa brister genom övervakning.
Jag övervakar tik och valpar i stort sett dygnet runt i närapå 3 veckors tid. Det är pissjobbigt, ögonen går i kors och man mår illa av sömnbristen, kroppen värker av alla smålurar av microsömn i diverse underliga sovställningar.
Valplådan skall göras ren, valpar räknas otaliga gånger för att inte tiken skall råka ligga ihjäl någon valp. Och ja det skall villigt erkännas har hänt, bara den förtvivlan man känner då över sin egen bristande övervakning säger mig att jag ALDRIG skulle kunna leva med mig själv om jag medvetet avlivade friska, fullt fungerande valpar.
Utöver detta så kontrollerar man att alla valpar får dia tillräckligt, man stödmatar, jag gör det även om det egentligen inte behövs, för att skona tiken.
Är det många valpar kan man dela dem i två grupper där en grupp får tillägg och en grupp dia, varvid man sedan låter valparna byta plats.
Tiken matas många gånger per dygn, valplådan städas otaliga gånger på grund av tikens blodiga flytningar, tiken själv badas eller i alla fall sköljs rent runt bakdelen, ibland flera ggr per dag beroende på mängden flytningar.
Tiken matas också med rätt stora mängder rått kött eller köttfärs vilket främjar mjölkproduktionen. Det har aldrig orsakat mjölkstockning, juverinflammation eller eklampsi på någon av mina tikar.
Skulle det göra det så tror jag att jag skulle välja att ta en sådan tik ur avel. Klarar de inte att äta tillräckligt kraftig och naturlig mat, ja då är det kanske ingen perfekt avelstik.
I tillägg skulle mina tikar aldrig tröttna på eller överge sina valpar oavsett antal, jag är t o m övertygad om att en del av mina tikar kan räkna valparna och se att alla är med.
Om man som dessa personer anser sig vara tvungna att ta till så drastiska åtgärder för att kunna leva ett vad dom kallar drägligt liv så kanske man skall tänka både en och två och kanske rent av 3 gånger över anledningen till att man faktiskt parar tiken. Varför anser man sig ha rätt att reducera vad naturen menat, och nu menar jag inte sjuka och defekta valpar som självklart skall avlivas snarast av djurskyddsmässiga skäl.
Jag menar, det är ingen som tvingar någon att bli uppfödare, det är ett val man gör, med påföljande konsekvenser man får ta.
Det är absolut ingen dans på rosor, det är heller ingen guldgruva som ger oss lyxsemestrar och annat. Nej, vi är utfattiga i perioder när hundarna kostar mer än de smakar.
Men det vi får igen av allt jobb, kärleken till hundarna, deras 100 %-iga support när helst man behöver det, tillfredsställelsen när någon av hundarna går bra, någon blir sällsynt vacker och faktiskt sorgen och bedrövelsen när något går fel, ja det gör allt jobb värt varenda krona man lägger ner.
Det är en tillfredsställelse som nog inte kan jämföras med något annat, mer än möjligen att ha barn.
Om ni orkat läsa er ända ner hit så välkomnar jag alla eventuella synpunkter och kommentarer nedan =) Vad tycker ni om detta och hur gör ni? Hur påverkas ovan beskrivna förfarande av våra nya djurskyddslagar och förordningar?
Och en annan sak, om man tar bort nyfödda valpar, hur vet man att man gallrar bort de sjuka o svaga, gallrar dom bort hälften så kanske det i själva verket var den hälften som såg bäst ut och hade den bästa genuppsättningen. Om man inte vet att man går vidare på det bästa, vad är då vitsen att föda upp hundarna alls? Bara försäljning?
december 12, 2011
december 03, 2011
Tankar i decembermörkret
Över en månad utan att blogga det minsta, började lite grann för några veckor sedan när jag skulle skriva om vår lilla "Angel" som väl de flesta fått med sig vid det här laget diagnostiserades med en lindrig form av subaorta stenos (sas).
Det är så mycket att skriva om det bara att jag inte hunnit, de senaste månaderna har varit överfulla med jobb, hundar och sjukdom.
Jag försöker hela tiden att dra ner på arbetsbördan, men nya saker rinner på och jag känner att jag helt enkelt måste sätta ner foten och sluta leva så här. Måste försöka hitta en balans och ta några lediga dagar då och då, där jag får tid att göra sådant som jag vill göra.
Får försöka lägga in det som ett nyårslöfte, att nästa år skall jag ta det mycket lugnare.
Kanske jag inte har något val heller, mitt ena knä krånglar mer än någonsin, är rädd att det blir en operation så småningom och det har jag inte heller tid med. Kryckor och stillasittande? Nej det funkar inte just nu. Inte nån gång egentligen. Så just nu håller jag tummarna för att rejäla stödbandage och antiinflammatoriska preparat skall hjälpa för den här gången.
Extra mycket jobb nu blir det också, dels verkar alla hundar fälla pälsen för fullt, så det är många timmars grooming varje vecka, skall hinna bada och fräscha upp allihop innan jul är det tänkt. Och naturligtvis som grädde på moset har Pinglan börjat löpa och resten av gänget verkar vara på gång, förmodligen får vi en höjdpunkt runt jul/nyår med en ylande hane, sömnlösa nätter och ett evigt passande och delande på hundarna =/ skönt i alla fall att tikarna verkar ha kommit i fas och löper någorlunda samtidigt.
Frågan är bara skall jag para nu och vilka skall jag isåfall para och med vem. Vågar jag para flera utifall att någon inte tar sig, men tänk om alla tar sig, vad gör jag då?
Ja mycket att grunna på och jobba med inför jul och nyårshelgen =)
Det är så mycket att skriva om det bara att jag inte hunnit, de senaste månaderna har varit överfulla med jobb, hundar och sjukdom.
Jag försöker hela tiden att dra ner på arbetsbördan, men nya saker rinner på och jag känner att jag helt enkelt måste sätta ner foten och sluta leva så här. Måste försöka hitta en balans och ta några lediga dagar då och då, där jag får tid att göra sådant som jag vill göra.
Får försöka lägga in det som ett nyårslöfte, att nästa år skall jag ta det mycket lugnare.
Kanske jag inte har något val heller, mitt ena knä krånglar mer än någonsin, är rädd att det blir en operation så småningom och det har jag inte heller tid med. Kryckor och stillasittande? Nej det funkar inte just nu. Inte nån gång egentligen. Så just nu håller jag tummarna för att rejäla stödbandage och antiinflammatoriska preparat skall hjälpa för den här gången.
Extra mycket jobb nu blir det också, dels verkar alla hundar fälla pälsen för fullt, så det är många timmars grooming varje vecka, skall hinna bada och fräscha upp allihop innan jul är det tänkt. Och naturligtvis som grädde på moset har Pinglan börjat löpa och resten av gänget verkar vara på gång, förmodligen får vi en höjdpunkt runt jul/nyår med en ylande hane, sömnlösa nätter och ett evigt passande och delande på hundarna =/ skönt i alla fall att tikarna verkar ha kommit i fas och löper någorlunda samtidigt.
Frågan är bara skall jag para nu och vilka skall jag isåfall para och med vem. Vågar jag para flera utifall att någon inte tar sig, men tänk om alla tar sig, vad gör jag då?
Ja mycket att grunna på och jobba med inför jul och nyårshelgen =)
oktober 22, 2011
Hexan på djursjukhus
I mitten på september, bara en vecka innan vi skulle till Italien, blev Hexan dålig. Hon försökte kissa hela tiden och det kom bara droppar, hon drack ovanligt mkt, matvägrade och var lite låg. Dock ingen feber. Svårt att avgöra vad som var fel men allt ifrån urinvägsinfektion till pyometra övervägdes. Efter en dag på Strömsholm med en evig väntan på provsvaren men också på ultraljud, gjordes till slut en röntgen för att se en eventuell livmoderinflammation. En röntgen kan ju inte visa så mkt men man kan ändå se en del och allt såg normalt ut, så när provsvaren kom och det inte visade några tecken på infektion i kroppen fick vi åka hem. Utan att vara så mkt klokare än att det troligen var en kraftig urinvägsinfektion.
När provsvaret kom visade det mkt riktigt en UVI. Hon fick en kraftig dos antibiotika och tillfrisknade på bara någon dag.
Sista veckan har vi diskuterat att lämna ytterligare ett urinprov för att försäkra oss om att bakterierna var borta.
Igår var symptomen tillbaka igen, precis som förra gången. Så vi åkte alltså in ännu en gång och tillbringade eftermiddagen på strömsholm. Denna gången beslöts att vi skulle ta ett ultraljud i alla fall och lyckligtvis var det inte så fullt där, men det blev ändå en del väntan.
Ultraljudet visade att det mkt riktigt var en pyometra, vilket förmodligen var grundorsaken till urinvägsinfektionen förra gången. Men vilket trauma det var att lämna min prinsessa ensam och Hexan själv var mycket upprörd när dom försökte släpa iväg henne från mig.
Hemma kändes det inte så bra, detta var första gången på 7,5 år som Hexan var borta hemifrån utan att jag var med. En otäck förvarning om hur livet kommer att kännas när den här otroligt speciella hunden inte finn med oss längre. För att inte tala om rädslan för att något skall gå fel under operationen. Många tårar senare fick vi beskedet att operationen gått bra och att vi om inget tillstötte under natten kunde hämta henne dagen efter för att vårdas hemma.
Alla som känner oss och framför allt Hexan vet hur hon kan låta när något inte passar eller när jag inte finns tillräckligt nära. Till och med om vi är ute och går och jag bara räcker kopplet till någon som går bredvid mig medans jag gör något så börjar hon gnissla.
För att inte prata om burar, det går bara inte att stänga in henne, hon har nog slitit sönder åtminstone tre burar för oss, när vi tvingats ha henne i bur under till exempel resor mm.
Och vid samtal med sköterskan tidigare idag fick vi också veta att Hexan varit "mkt orolig", från början låg hon i oppvakningsburarna med tratt som alla hundar efter operation. Men till slut tvingades de öppna buren så att hon kunde gå ut och in om hon ville, inte heller det funkade, hon var galen så till slut fick hon ett eget rum och tratten byttes ut mot en "body" istället. Då lugnade hon sig något men var fortsatt stressad och ville varken äta eller dricka. Lite mat hade dom fått henne att äta med hjälp av blodpudding, men sen var det stopp.
När jag frågade när vi kunde hämta henne så sade sköterskan att veterinären ville ha henne kvar tills dom såg att hon åt och drack ordentligt, så sa jag stopp och belägg.
Jag talade om att enda sättet att få henne att äta och dricka och lugna ner sig är att låta henne åka hem och att jag insisterade på att få hämta henne snarast möjligt eftersom allt annat verkade normalt. Efter en del tjat lovade hon att veterinären skulle ringa upp mig.
När veterinären slutligen ringde upp var det inga diskussioner alls längre, dom hade börjat inse att hon inte skulle lugna ner sig förrän hon kom hem. Och gissa om hon var upprörd när vi kom. Hon gnisslade och pep och stod vid dörren färdig att gå hem medans jag försökte föra en dialog med veterinären om hennes eftervård.
Sedan var det bråttom ut i bilen och med fortsatta protester för att vi inte kom hem fort nog och väl hemma drack hon ordentligt med vatten innan hon skulle in.
Väl inne i huset fortsatte protesterna tills vi tog av henne bodyn, som hon skulle ha för att inte röra stygnen. Efter det kunde vi truga i henne både kassler och leverpastejsmörgås innan hon skulle ut o dricka mer vatten och kissa.
Sedan sov hon djupt under sitt köksbord i en timme innan hon vaknade och skulle ut igen, var lite lös i magen, drack ännu mer vatten och passade på att doppa hela huvudet i vattenhinken och nu någon timme senare sitter jag här och skriver och lyssnar på hennes snarkningar som nästan får köksbordet att vibrera.
Hon är verkligen helt utmattad och jag tror personalen på Strömsholm känner en viss lättnad över att få lugn och ro. Det dröjer nog både länge och väl innan dom får in en så omöjlig patient (och matte) igen =o))
Nu skall hundarna få lite kvällsmat innan jag kan koppla av lite.
När provsvaret kom visade det mkt riktigt en UVI. Hon fick en kraftig dos antibiotika och tillfrisknade på bara någon dag.
Sista veckan har vi diskuterat att lämna ytterligare ett urinprov för att försäkra oss om att bakterierna var borta.
Igår var symptomen tillbaka igen, precis som förra gången. Så vi åkte alltså in ännu en gång och tillbringade eftermiddagen på strömsholm. Denna gången beslöts att vi skulle ta ett ultraljud i alla fall och lyckligtvis var det inte så fullt där, men det blev ändå en del väntan.
Ultraljudet visade att det mkt riktigt var en pyometra, vilket förmodligen var grundorsaken till urinvägsinfektionen förra gången. Men vilket trauma det var att lämna min prinsessa ensam och Hexan själv var mycket upprörd när dom försökte släpa iväg henne från mig.
Hemma kändes det inte så bra, detta var första gången på 7,5 år som Hexan var borta hemifrån utan att jag var med. En otäck förvarning om hur livet kommer att kännas när den här otroligt speciella hunden inte finn med oss längre. För att inte tala om rädslan för att något skall gå fel under operationen. Många tårar senare fick vi beskedet att operationen gått bra och att vi om inget tillstötte under natten kunde hämta henne dagen efter för att vårdas hemma.
Alla som känner oss och framför allt Hexan vet hur hon kan låta när något inte passar eller när jag inte finns tillräckligt nära. Till och med om vi är ute och går och jag bara räcker kopplet till någon som går bredvid mig medans jag gör något så börjar hon gnissla.
För att inte prata om burar, det går bara inte att stänga in henne, hon har nog slitit sönder åtminstone tre burar för oss, när vi tvingats ha henne i bur under till exempel resor mm.
Och vid samtal med sköterskan tidigare idag fick vi också veta att Hexan varit "mkt orolig", från början låg hon i oppvakningsburarna med tratt som alla hundar efter operation. Men till slut tvingades de öppna buren så att hon kunde gå ut och in om hon ville, inte heller det funkade, hon var galen så till slut fick hon ett eget rum och tratten byttes ut mot en "body" istället. Då lugnade hon sig något men var fortsatt stressad och ville varken äta eller dricka. Lite mat hade dom fått henne att äta med hjälp av blodpudding, men sen var det stopp.
När jag frågade när vi kunde hämta henne så sade sköterskan att veterinären ville ha henne kvar tills dom såg att hon åt och drack ordentligt, så sa jag stopp och belägg.
Jag talade om att enda sättet att få henne att äta och dricka och lugna ner sig är att låta henne åka hem och att jag insisterade på att få hämta henne snarast möjligt eftersom allt annat verkade normalt. Efter en del tjat lovade hon att veterinären skulle ringa upp mig.
När veterinären slutligen ringde upp var det inga diskussioner alls längre, dom hade börjat inse att hon inte skulle lugna ner sig förrän hon kom hem. Och gissa om hon var upprörd när vi kom. Hon gnisslade och pep och stod vid dörren färdig att gå hem medans jag försökte föra en dialog med veterinären om hennes eftervård.
Sedan var det bråttom ut i bilen och med fortsatta protester för att vi inte kom hem fort nog och väl hemma drack hon ordentligt med vatten innan hon skulle in.
Väl inne i huset fortsatte protesterna tills vi tog av henne bodyn, som hon skulle ha för att inte röra stygnen. Efter det kunde vi truga i henne både kassler och leverpastejsmörgås innan hon skulle ut o dricka mer vatten och kissa.
Sedan sov hon djupt under sitt köksbord i en timme innan hon vaknade och skulle ut igen, var lite lös i magen, drack ännu mer vatten och passade på att doppa hela huvudet i vattenhinken och nu någon timme senare sitter jag här och skriver och lyssnar på hennes snarkningar som nästan får köksbordet att vibrera.
Hon är verkligen helt utmattad och jag tror personalen på Strömsholm känner en viss lättnad över att få lugn och ro. Det dröjer nog både länge och väl innan dom får in en så omöjlig patient (och matte) igen =o))
Nu skall hundarna få lite kvällsmat innan jag kan koppla av lite.
oktober 17, 2011
Målningar
Jag har uppdaterat sidan med Paintings med prisuppgifter på tavlor och även prisexempel på muggar. Vill du ha en egen bild målad är det bråttom med beställningar, jag hinner endast med ett mindre antal fram till slutet av november om beställningarna skall bli klara och levererade innan jul.
Priserna på tavlor gäller för en målning av din egen hund. Tavlor kan beställas från vissa av de redan färdiga motiven där jag själv äger bilden.
Exempel och prisuppgift på kort o kalendrar kommer så snart jag hinner =)
Muggar är populärt, ju fler du beställer desto billigare blir det. Text kan fås på muggen också till en mindre kostnad. Observera att rabattpriserna för flera muggar gäller endast om det är samma layout på dem.
Priserna på tavlor gäller för en målning av din egen hund. Tavlor kan beställas från vissa av de redan färdiga motiven där jag själv äger bilden.
Exempel och prisuppgift på kort o kalendrar kommer så snart jag hinner =)
Muggar är populärt, ju fler du beställer desto billigare blir det. Text kan fås på muggen också till en mindre kostnad. Observera att rabattpriserna för flera muggar gäller endast om det är samma layout på dem.
oktober 06, 2011
Rest In Peace
3 Apples have changed the world.
The 1st one seduced Eve.
The 2nd one fell on Newton's head.
The 3rd was offered to the World, half bitten by Steve Jobs.
The 1st one seduced Eve.
The 2nd one fell on Newton's head.
The 3rd was offered to the World, half bitten by Steve Jobs.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)