I mitten på september, bara en vecka innan vi skulle till Italien, blev Hexan dålig. Hon försökte kissa hela tiden och det kom bara droppar, hon drack ovanligt mkt, matvägrade och var lite låg. Dock ingen feber. Svårt att avgöra vad som var fel men allt ifrån urinvägsinfektion till pyometra övervägdes. Efter en dag på Strömsholm med en evig väntan på provsvaren men också på ultraljud, gjordes till slut en röntgen för att se en eventuell livmoderinflammation. En röntgen kan ju inte visa så mkt men man kan ändå se en del och allt såg normalt ut, så när provsvaren kom och det inte visade några tecken på infektion i kroppen fick vi åka hem. Utan att vara så mkt klokare än att det troligen var en kraftig urinvägsinfektion.
När provsvaret kom visade det mkt riktigt en UVI. Hon fick en kraftig dos antibiotika och tillfrisknade på bara någon dag.
Sista veckan har vi diskuterat att lämna ytterligare ett urinprov för att försäkra oss om att bakterierna var borta.
Igår var symptomen tillbaka igen, precis som förra gången. Så vi åkte alltså in ännu en gång och tillbringade eftermiddagen på strömsholm. Denna gången beslöts att vi skulle ta ett ultraljud i alla fall och lyckligtvis var det inte så fullt där, men det blev ändå en del väntan.
Ultraljudet visade att det mkt riktigt var en pyometra, vilket förmodligen var grundorsaken till urinvägsinfektionen förra gången. Men vilket trauma det var att lämna min prinsessa ensam och Hexan själv var mycket upprörd när dom försökte släpa iväg henne från mig.
Hemma kändes det inte så bra, detta var första gången på 7,5 år som Hexan var borta hemifrån utan att jag var med. En otäck förvarning om hur livet kommer att kännas när den här otroligt speciella hunden inte finn med oss längre. För att inte tala om rädslan för att något skall gå fel under operationen. Många tårar senare fick vi beskedet att operationen gått bra och att vi om inget tillstötte under natten kunde hämta henne dagen efter för att vårdas hemma.
Alla som känner oss och framför allt Hexan vet hur hon kan låta när något inte passar eller när jag inte finns tillräckligt nära. Till och med om vi är ute och går och jag bara räcker kopplet till någon som går bredvid mig medans jag gör något så börjar hon gnissla.
För att inte prata om burar, det går bara inte att stänga in henne, hon har nog slitit sönder åtminstone tre burar för oss, när vi tvingats ha henne i bur under till exempel resor mm.
Och vid samtal med sköterskan tidigare idag fick vi också veta att Hexan varit "mkt orolig", från början låg hon i oppvakningsburarna med tratt som alla hundar efter operation. Men till slut tvingades de öppna buren så att hon kunde gå ut och in om hon ville, inte heller det funkade, hon var galen så till slut fick hon ett eget rum och tratten byttes ut mot en "body" istället. Då lugnade hon sig något men var fortsatt stressad och ville varken äta eller dricka. Lite mat hade dom fått henne att äta med hjälp av blodpudding, men sen var det stopp.
När jag frågade när vi kunde hämta henne så sade sköterskan att veterinären ville ha henne kvar tills dom såg att hon åt och drack ordentligt, så sa jag stopp och belägg.
Jag talade om att enda sättet att få henne att äta och dricka och lugna ner sig är att låta henne åka hem och att jag insisterade på att få hämta henne snarast möjligt eftersom allt annat verkade normalt. Efter en del tjat lovade hon att veterinären skulle ringa upp mig.
När veterinären slutligen ringde upp var det inga diskussioner alls längre, dom hade börjat inse att hon inte skulle lugna ner sig förrän hon kom hem. Och gissa om hon var upprörd när vi kom. Hon gnisslade och pep och stod vid dörren färdig att gå hem medans jag försökte föra en dialog med veterinären om hennes eftervård.
Sedan var det bråttom ut i bilen och med fortsatta protester för att vi inte kom hem fort nog och väl hemma drack hon ordentligt med vatten innan hon skulle in.
Väl inne i huset fortsatte protesterna tills vi tog av henne bodyn, som hon skulle ha för att inte röra stygnen. Efter det kunde vi truga i henne både kassler och leverpastejsmörgås innan hon skulle ut o dricka mer vatten och kissa.
Sedan sov hon djupt under sitt köksbord i en timme innan hon vaknade och skulle ut igen, var lite lös i magen, drack ännu mer vatten och passade på att doppa hela huvudet i vattenhinken och nu någon timme senare sitter jag här och skriver och lyssnar på hennes snarkningar som nästan får köksbordet att vibrera.
Hon är verkligen helt utmattad och jag tror personalen på Strömsholm känner en viss lättnad över att få lugn och ro. Det dröjer nog både länge och väl innan dom får in en så omöjlig patient (och matte) igen =o))
Nu skall hundarna få lite kvällsmat innan jag kan koppla av lite.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar