Uppfödarens ansvar och skyldigheter

Bloggandet går det lite si och så med, som dom allra flesta märkt bloggar jag mest när jag har något på hjärtat som måste ut. Det har jag ju i och för sig ofta även om inte allt hamnar i bloggen. I de flesta fallen beror det ju på just tidsbrist. Jag grubblar på saker när jag håller på med hundarna, mockar, städar etc. Men när jag väl får tid att sitta ner så orkar jag inte blogga även om jag hade planerat att skriva några rader.
Nåväl, de sista dagarna har jag i alla fall fått anledning till att verkligen grubbla över det här med hunduppfödning. Vad är det för olika behov som driver oss och vad är det för upplevelser vi bär med oss som styr våra val i vårt intresse, med vilken rätt anser vissa av oss sig ha kunskap o rättigheter att styra över liv och död.  Ja jo det tvingas man ju till i många situationer men hur långt får det gå. liksom?
Blir ärligt talat uppgiven över hur en del uppfödares väljer att hantera situationer inom sin uppfödning. Och som sagt de senaste dygnen har jag matats så full av andras udda åsikter att jag formligen bubblar över. Jag har lärt mig lite också förstås på vägen, men i en del fall känns det som att jag gärna hade varit utan den kunskapen =/ Jag har t ex lärt mig att det finns ett engelskt ord som heter "culling", vilket på engelska har betydelsen utplockning, utsortering.
Betydelsen blir också korrekt i detta sammanhang då ordet används för att beskriva metoden att avliva friska men oönskade valpar i en kull.
Det kan jag säga ärligt och direkt, det skulle jag INTE klara av, och många med mig i denna diskussion blev näst intill häcklade av en liten grupp uppfödare som ville kraftfullt påtala vår syn på avel som lite "dullduttig", det är däremot ett eget påhittat ord, i betydelsen att vi såg världen i rosenskimmer och inte klarade av att se till kalla fakta.
Hur som helst, detta gällde inte bara culling, utan även synen på inavel/utavel, sättet att ha hundarna, hur många hundar man hade etc. Eftersom jag inte har tid att bena ut allt och inte har lust att skriva en hel bok så tänker jag i detta första blogginlägg hålla mig till termen culling och fortsätta med varje del i de diskussioner som jag klokt nog drog mig ur med insikten att det var en meningslös diskussion för mig.

Flera personer sade liksom jag, nej, det är uteslutet. Resultatet blev i princip att hade man inte tvingats göra detta vedervärdiga skulle man inte uttala sig.
En person gick till och med så långt att han hävdade att det vore bättre för raser med små populationer att ta bort alla valpar utom tre i varje kull och hellre ha minst 4 kullar per år. Vid en direkt fråga om han därmed menade att man skulle avliva 20-30 valpar per år i raser som fick större kullar blev svaret ett tveklöst ja.

Nåväl om jag nu skall försöka hålla ihop det här för att ni som läser detta skall orka följa med i mina tankegångar så blir summan av kardemumman att ett antal uppfödare i varje kull avlivar ett större eller mindre antal valpar. Skälen var flera och i en del fall kan jag möjligen acceptera skälet, flera andra skäl anser jag helt förkastliga.
Någon talade om förstföderskan som fått 18 valpar, några påtalade att det blir för jobbigt med tiken med 8 valpar och uppåt, någon att tiken inte vill veta av valparna om de blir för många, några att mjölken o spenarna inte räckte till så att man skulle tvingas stödmata valparna. Och detta förfarande är uppenbarligen också helt förkastligt. Dessa personer anser att de valpar som inte överlever helt utan hjälp skall inte leva. Den starkastes överlevnad etc.
I tillägg angavs skälen att det inte fanns någon marknad för alla valpar, inom vissa raser avlivas t ex de flesta hanvalpar. Hur jobbigt det var med många valpar mm mm.

Och ja nu vill jag komma till själv poängen, om man väljer att ta på sig ansvaret att para tiken, då lämnar man inte tiken att klara allt själv.
Så här ser jag det: vi har tagit ifrån hundarna möjligheten att gräva en lämplig lya på det sätt som naturen avgjort som mest lämplig, där tiken inte riskerar att ligga ihjäl valparna, vi har istället bytt ut den mot en olämplig men i våra ögon bättre och framför allt mer hygienisk valplåda med 4 väggar och platt golv.
Det är vår skyldighet att kompensera för dessa brister genom övervakning.
Jag övervakar tik och valpar i stort sett dygnet runt i närapå 3 veckors tid. Det är pissjobbigt, ögonen går i kors och man mår illa av sömnbristen, kroppen värker av alla smålurar av microsömn i diverse underliga sovställningar.
Valplådan skall göras ren, valpar räknas otaliga gånger för att inte tiken skall råka ligga ihjäl någon valp. Och ja det skall villigt erkännas har hänt, bara den förtvivlan man känner då över sin egen bristande övervakning säger mig att jag ALDRIG skulle kunna leva med mig själv om jag medvetet avlivade friska, fullt fungerande valpar.
Utöver detta så kontrollerar man att alla valpar får dia tillräckligt, man stödmatar, jag gör det även om det egentligen inte behövs, för att skona tiken.
Är det många valpar kan man dela dem i två grupper där en grupp får tillägg och en grupp dia, varvid man sedan låter valparna byta plats.
Tiken matas många gånger per dygn, valplådan städas otaliga gånger på grund av tikens blodiga flytningar, tiken själv badas eller i alla fall sköljs rent runt bakdelen, ibland flera ggr per dag beroende på mängden flytningar.
Tiken matas också med rätt stora mängder rått kött eller köttfärs vilket främjar mjölkproduktionen. Det har aldrig orsakat mjölkstockning, juverinflammation eller eklampsi på någon av mina tikar.
Skulle det göra det så tror jag att jag skulle välja att ta en sådan tik ur avel. Klarar de inte att äta tillräckligt kraftig och naturlig mat, ja då är det kanske ingen perfekt avelstik.
I tillägg skulle mina tikar aldrig tröttna på eller överge sina valpar oavsett antal, jag är t o m övertygad om att en del av mina tikar kan räkna valparna och se att alla är med.

Om man som dessa personer anser sig vara tvungna att ta till så drastiska åtgärder för att kunna leva ett vad dom kallar drägligt liv så kanske man skall tänka både en och två och kanske rent av 3 gånger över anledningen till att man faktiskt parar tiken. Varför anser man sig ha rätt att reducera vad naturen menat, och nu menar jag inte sjuka och defekta valpar som självklart skall avlivas snarast av djurskyddsmässiga skäl.
Jag menar, det är ingen som tvingar någon att bli uppfödare, det är ett val man gör, med påföljande konsekvenser man får ta.
Det är absolut ingen dans på rosor, det är heller ingen guldgruva som ger oss lyxsemestrar och annat. Nej, vi är utfattiga i perioder när hundarna kostar mer än de smakar.
Men det vi får igen av allt jobb, kärleken till hundarna, deras 100 %-iga support när helst man behöver det, tillfredsställelsen när någon av hundarna går bra, någon blir sällsynt vacker och faktiskt sorgen och bedrövelsen när något går fel, ja det gör allt jobb värt varenda krona man lägger ner.
Det är en tillfredsställelse som nog inte kan jämföras med något annat, mer än möjligen att ha barn.
Om ni orkat läsa er ända ner hit så välkomnar jag alla eventuella synpunkter och kommentarer nedan =) Vad tycker ni om detta och hur gör ni? Hur påverkas ovan beskrivna förfarande av våra nya djurskyddslagar och förordningar?

Och en annan sak, om man tar bort nyfödda valpar, hur vet man att man gallrar bort de sjuka o svaga, gallrar dom bort hälften så kanske det i själva verket var den hälften som såg bäst ut och hade den bästa genuppsättningen. Om man inte vet att man går vidare på det bästa, vad är då vitsen att föda upp hundarna alls? Bara försäljning?