Ja ibland känns det som om man inte har något att blogga om och andra gånger som nu, känns det som om jag har alldeles för mkt att blogga om. Jag vet inte var jag skall börja eller var jag skall sluta, fast det kanske inte finns något slut.
Jag hade kunnat blogga varje dag om den här eländes vintern, mer snö, mer snö, skotta snö, kallt, isigt, skrapa rutor, mer snö, skotta snö, bilarna fryser, man kan inte gå i skogen för det är för mkt snö. Nämnde jag förresten all vidrig snö? Okej, jag ger mig, det framgår säkert att jag inte är någon vintermänniska. Och jag lovar, jag kommer att gnälla på värmen i sommar, om det nu inte blir så att den här snön o isen ligger kvar till nästa vinter.......
Dagarna har varit korta och mörka, allt har tagit dubbelt så lång tid att göra utomhus pga snön, hundarna har inte kunnat motionera på rätt sätt. Hoppa groda i meterdjup snö räknar inte jag som lämplig motion. Visserligen är det mest Myran som hoppar runt som en delfin i snön och de andra lata nallarna kavar runt i hennes spår och ser mest ut att undra när vi skall gå hem och dricka varm choklad.
En stor förlust drabbade oss i helgen då vi fick lov att säga adjö till vår älskade Sinner på djursjukhuset i Strömsholm. I magomvridning som är min stora fasa, vi drabbades svårt för 5 år sedan då Olivia dog i samma sjukdom. Efter det har vi varit förskonade, men flera andra har drabbats hårt. Är det inte konstigt hur det kan gå 10-15 år utan att man knappt hör talas om en sjukdom och rätt som det är så dyker det upp både här och där? Konstigt är det kanske inte, vi börjar se en röd tråd i detta med arvet och vilken/a hund/ar som inte bör dubbleras i stamtavlorna. För jävligt är det trots allt, och ibland blir jag mörkrädd när jag ser vilka kombinationer som görs ute i världen och undrar om det är ren okunskap från relativt nya uppfödare eller om man helt enkelt inte bryr sig. Det är ju antingen eller?
Det finns ingen mer traumatiskt död än magomvridning. Den enda trösten i det här fallet är att det var jag den här gången och inte en valpköpare. Räddningen för mig är våra andra hundar annars skulle jag inte orka med förlusten. Men en familj som bara har en hund....ja jag kan bara så innerligt väl sätta mig in i sorgen och smärtan.
Oj, nu drog det ut i ämnen jag inte ens hade tänkt blogga om.
Vart var vi nu? Jo hann jag nämna den eländiga vita sk-en som kallas snö? Och det nu ca 70 cm stenhårda isblock som skapats på framsidan när solen och värmen nedlåtit sig till att förära oss några dagars besök. Nu funderar jag på om vi måste sanda hela framsidan och hur mysigt blir det när hundarna springer ut o in? Salt? Tror bara inte att saltet funkar på den tjockleken av is, sjunker nog bara ner och försvinner.
Men på baksidan där smälter det fortfarande, nu är nog bara hälften av snön kvar där ungefär i knähöjd. Så jag funderar och försöker planera inom vilken tidsrymd vi kan börja med vårt ombyggande.
Alla dom planeringarna får jag nog fortsätta skriva om en annan dag eller med lite tur kanske ikväll redan, för nu hinner jag i alla fall inte mer. Malmö på torsdag natt och då måste allt vara klart här, väskor och bil packade, kamera och filmkamera, samt hunden och inte minst jag själv uppfräschade efter den mörka tiden. Undrar hur jag skall hinna. Och om knät håller efter den ordentliga vurpan häromdagen. Men det börjar skifta i en massa vackra blåaktiga färger så till på lördag är man kanske okay igen.
=)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar