Jag har i alla tider inte trott riktigt på de påståenden som sagt att skillnaden i röntgenmetod, sedering och avläsare skall ha så stor betydelse för resultatet. Vi röntgade heller aldrig om hundar, dels har det genom åren bara handlat om 2 individer med C-höfter så det var aldrig aktuellt. Möjligen kan det bero på att jag satte stor tillit till Audell som avläsare på den tiden, jag valde också - så länge det var tillåtet - att röntga hundarna helt utan sedering. En del av dessa med utmärkta höfter röntgades även om sövda med Domitor/Turbogesic, med samma resultat - utmärkta höftleder. Vi drog alltså slutsatsen att det åtminstone på våra hundar inte hade någon signigifikant betydelse utan vi valde utan sedering på grund av att jag är emot att fylla hundarna med kemiska substanser om det inte behövs. Vi har också valt att använda preparatet Plegicil fortsättningsvis då vi märkt en dålig reaktion på preparaten Domitor/Turbogesic på flera av våra hundar. Den dåliga reaktionen är en kvarstående sövningseffekt i upp till 2 dygn efter röntgentillfället. Hundarna sover så djupt att man med svårighet kan se eller höra någon andning hos dem. Obehagligt om än kanske inte livshotande. Det verkar också som om många newfoundlandshundar är känsliga för sövning, även preparatet Plegicil märker vi att det oftast räcker med en dos för en 20-25 kg hund för att söva en newfoundland.
På senare år har vi fått anledning att omvärdera våra åsikter om röntgen. Byte av klinik har gett ett signifikant sämre resultat, där endast 2 av 8 röntgade hundar visat sig vara fri, när tidigare undersökningar oftast var motsatsen - alltså 1-2 av 8 hade anmärkning. Det konstiga är att det har kommit som en total överraskning då både jag (som lekman lite vis av mångårigt tittande på röntgenplåtar av mina hundar) men även röntgenpersonal och veterinär med mångårig kompetens som ledspecialist tyckt att lederna ser fina ut. Vi har också sett skillnader på de som är utmärkta och de som fått B. På de sista 7 plåtarna har röntgenresultatet varit alltifrån C till i ett fall E. Och det har varit leder som ser helt okay ut, fina ledskålar om än kanske aningen grundare än de utmärkta, fin passform och där hunden ligger korrekt positionerad. Senaste resultatet C/D där vi var säkra på att det borde bli B och där lederna såg exakt jämna ut på båda sidor. Hur är det möjligt?? Även valpköpare har ju drabbats i högre grad än tidigare. Visst finns det en chans att vissa kombinationer lämnar en högre frekvens HD och att det någon gång måste drabba även oss, men det rör sig under de senaste åren om besläktade såväl som helt obesläktade hundar. Även hundar från linjer som genomgående genom åren haft utmärkta leder får samma dåliga resultat nu.
Jag känner mig ändå lugn i det faktum att det här är hundar som trots allt har så fina leder att de aldrig någonsin kommer att besväras av något ledproblem oavsett vad nu slumpen verkar ha gett dem för resultat på papperet. De är lika spänstiga, aktiva, sunda o friska som aldrig förr och fullkomligt omedvetna om vad det står på papperen.
Men så hittade jag följande pilotstudie gjord av Tove Hjort, och förvisso är den en pilotstudie med endast 6 ingående hundar av samma ras - Golden retriever - men variationerna är trots det uppenbara. Resultatet varierar kraftigt på samma hund - vid tre olika tillfällen - med samma sövningsmetod och samma klinik och samma avläsare. Vad är det då som avgör? Mikroskopiska skillnader? Våran röntgenfilosofi verkar i mina ögon ha förvandlats från ett vettigt och vetenskapligt redskap till rena rama lotteriet. Vad gör detta med våran redan låga avelsbas? Läs pilotstudien här och fundera på vad du själv tror om detta. Det skulle vara intressant att se en utökad studie med fler hundar av olika ras.
Själv tror jag mer på den röntgenmetod som kallas för PennHip och tidigare bara gjordes i USA, redan vår Bulla röntgades enligt den metoden vid sitt besök i Kanada. Med utmärkta höfter här hemma, vid OFA-röntgen samt vid PennHip ett mycket lågt DI på 0,23. PennHip mäter inte själva ledskålen och kulan utan graden av slapphet i leden. Denna metod har visat sig vara ett mycket säkert verktyg vid bedömning av arvbarheten - den nämns också i förbigående i ovanstående pilotstudie. Men det viktiga om man skall göra något för att motarbeta problemet HD är väl att använda en metod som istället visar vilka djur som har större risk att lämna det vidare till sina avkommor. Läs mer om PennHip här
Idag kan man alltså använda sig av PennHip även i Sverige och det kommer vi att göra fortsättningsvis, så får SKK's avläsare fortsätta med lottodragningen. Självfallet kommer vi att röntga hundarna officiellt även i framtiden, men min respekt för den metoden har fått sig en allvarlig knäck.
Observera att denna min åsikt endast gäller höftleder, vad gäller armbågsleder så kvarstår mina tidigare tankar om dem. Där har heller ingen skillnad i resultat märkts vid övergången till ny röntgenmetod. Någon enstaka hund dyker upp med lindrig pålagring på 1 armbåge men övervägande antal hundar är fria. Och det är fortfarande i mina ögon viktigare med friska armbågar än med A/B på höfterna. Och fortfarande lika viktigt att inte överutfodra sina växande valpar. Det finns inget mer tabu i mina ögon en överviktig valp/unghund. Det är också vetenskapligt bevisat att det är en av orsakerna till utveckling av både HD och AD.
Även en av mina högt respekterade människor inom det här området - Lars Audell - har en avvikande uppfattning om detta. I den här bloggen kan du läsa ett mycket bra referat från en av hans föreläsningar. Mycket tänkvärt finns det inom detta område. Läs bloggen om Audells föreläsning här.
Skriv gärna någon kommentar om detta. Det vore intressant att se om fler noterat samma sak eller rent av raka motsatsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar