Idag höll jag på att svimma

ja rent bokstavligt, var ute på gården på eftermiddagen och lekte med hundarna. Rätt vad det var så flaxade det till och något landade i mitt hår, något stort. Jag viftade och den flaxade undan men hur jag än snurrade runt fick jag inte syn på vad det nu var. Hundarna var som galna och jag såg för mig en syn från Alfred Hitchcocks "Fåglarna" och tänkte jag dör, nu har skatorna fått nog som hatobjekt och vänt på steken.

Men till slut landade odjuret på min axel och jag fick se att det inte var något odjur utan grannens tama papegoja som bestämt sig för att komma på visit vid ett alldeles osedvanligt olämpligt tillfälle. Hundarna var helt övertygade om att detta var deras försenade kvällsmat som satt på min axel. Hur jag lyckades lirka mig över gården (med papegojan springande fram och tillbaka mellan höger och vänster axel) upp på altanen och förbi grinden där hundarna blev stoppade, det fattar jag inte riktigt.

Birdie var inte precis rädd av sig heller, förstår inte varför den blev så förtjust i mig så den kommer på besök heller, hoppas inte att hon fortsätter med det för att på grund av sin brist på rädsla blir newfoundlandslunch en vacker dag.

Hur som helst så kom fågelmannen - vår granne Milan - och hämtade hem sin skyddsling till slut. Då var hon sur och ville inte alls gå hem igen =o)) Mitt hjärta har i alla fall hämtat sig från chocken och bankar med normal hastighet igen. Nästa gång kanske jag inte får hjärtslag när en fågel landar på mitt huvud =o)))