Stor sorg

Abby med sin bror Tony

En sorgens dag är det idag då vår lilla Abby somnade in på Strömsholms djursjukhus i morse.  

Hur kan det gå så fort? Från att ha varit pigg och frisk igår kväll, till att inte kunna andas på morgonen.  Höll på att göra iordning valparnas mat och skulle börja plocka bort smutsiga tidningar från valplådan när jag upptäckte Abby upptryckt i ett hörn stönande och kippande efter luft. Vi packade in henne i varma filtar och störtade akut iväg till djursjukhuset.

Inom sig har man den där otäcka känslan av att det är slut, misstanken går till hjärtfel men hoppet säger att det kanske är lunginflammation ändå.

Dessvärre var det inte lunginflammation Abby hade utan ett kraftigt blåsljud och därav vätska i lungorna. Prognosen var dålig så vi beslutade att inte börja behandla utan hon fick somna in direkt på djursjukhuset.  Hjärtljudet vänstersidigt, mest sannolikt en aortastenos. Veterinären tyckte att det var så skönt att få avliva valpen, tydligen är det många uppfödare som tar hem valparna och bara låter valparna ligga och självdö pga kostnaden. Visst kostar det - på jourtid dessutom - inte mindre än 2162:- fick vi betala efter de 25% i uppfödarrabatt. Men hellre det än att se och framför allt höra valpen långsamt drunkna av vätskan i lungorna.

Det är så fruktansvärt att känna sig så maktlös, något man inte önskar sin värsta ovän att behöva hantera. 

Abby har ju varit pigg och synbart frisk hela tiden, den enda skillnaden på henne och de andra har varit att hon alltid slutat äta först, hon har ofta släppt taget om spenarna och då har det varit fullt av mjölk i munnen på henne, vi har ju trott att hon fått för mycket mjölk bara.  Sedan har hon också hela tiden varit märkbart mindre än de andra valparna samt tyckte Sandra bara för några dagar sedan att hennes hjärta slog mkt fortare än på de andra, jag var lite tveksam och tyckte inte att det var så stor skillnad, men idag med facit i hand kan man nog säga att vi trots allt märkt en del skillnader på henne och de andra valparna.  Trots att hon varit pigg och ätit och växt har kanske hjärtfelet gjort att hon sackat efter lite från de andra.  Det kan vi bara spekulera i.  Vi har kastat oss över de andra och kännt och lyssnat efter några abnorma ljud, men de övriga verkar helt normala.  I alla fall blir det expressbesök hos veterinär Kerstin så snart som möjligt så att man kan slappna av lite själv.

Nu skall Abbys syskon äntligen få sin mat, det blev ju sådan panik i morse att vi inte hann göra färdigt maten åt dem, så de har fått nöja sig med mammas mjölk så länge. 

Själv skall jag grunna över det faktum att vi för första gången på snart 17 år fått en valp med hjärtfel.......... 

Vi kommer aldrig att glömma vår lilla Abby, men det stämmer också att livet går vidare och tårarna slutar rinna. Det känns som om den här låten passar just nu, med både text och sinnesstämning. Sov gott, älskade lilla Abby. Vi saknar dig så.....

LIFE WILL GO ON - Chris Isaaks,