Avskedet närmar sig

Det drar ihop sig till "lilla" Yukis resa. Vi har susat runt och ordnat allt sista veckan. Hoppas jag kommit ihåg allt nu, men jag tror inte vi glömt något. Nu är det bara ett bad kvar och packa hennes filt som hon skall ha med sig. Imorgon bitti skall vi upp till Kerstin och fylla i alla intyg, ge avmaskning mm. Tack gode gud för att man har en veterinär som ställer upp på helgen trots att dom står på språng för att åka till globen på hästshow direkt när vi är klara. Jag missade det i år, det har helt fallit ur minnet på grund av allt man haft att göra. På eftermiddagen skall vi lämna henne hos Debbie i Stockholm och tidigt, tidigt på måndag morgon lyfter planet.

Sorgligt, det kommer att bli fruktansvärt att lämna henne, många tårar kommer att falla, vi har ju hunnit fästa oss kollossalt vid det här charmtrollet. Hon är alltid glad och positiv, dessutom är hon så himla fin, vet inte om vi någonsin haft en så bra valp nån gång, så det känns lite jobbigt att skicka henne ända till Japan. Men hennes ägare är oerhört trevliga och vana vid newfoundlands sedan många år. Så jag är säker på att hon får ett väldigt bra hem.

Nu hoppas jag att Olympia kniper ihop och inte börjar valpa tidigare än beräknat. Hennes mage är enorm och hon har det väldigt besvärligt, helst sitter hon bara och flåsar, skall hon försöka ligga ner så är det ett väldigt stånkande och stönande innan hon hittat en ställning att ligga i. Jag får bara hoppas att det blir en normal kull och att antingen valparna är stora och/eller att hon har mycket vatten i magen också så det inte blir sådär en 12-14 stycken.

Man vågar nästan inte skriva det, men det ser ut som om Hexan faktiskt börjar få mer och mer mage för varje dag. Än så länge är det inte mycket men alldeles bakom revbenen känner man en tydlig liten bula som faktiskt har blivit större, så jo hon är nog dräktig hon också. Men vi ropar inte hej än utan är bara lite positivt förväntansfulla än så länge. Om ett par veckor borde det vara helt tydligt. Vid den här tiden förra gången började jag bli helt säker på att hon inte var dräktig, så det känns ändå väldigt positivt.